Ansvaret

Föräldraansvar. Det är och förblir en stor del av min vardag. Jag jobbar inom ett område där jag träffar många barn, varenda dag, som är i svåra situationer. Till dessa barn hör alltid en eller flera föräldrar eller andra viktiga vuxna. I en del av fallen är det dessa vuxna som orsakar sina barns situationer.

Det gör mig galen. På jobbet kan jag knappast ställa mig och skrika ut dessa föräldrar för då skulle jag bara förstöra för barnet. Istället måste jag lirka, motivera, bearbeta och hoppas att de en dag ska fatta att de kan resonera på ett annorlunda sätt och på så vis få ett gladare barn. Men när jag kommer hem ligger känslan kvar i magen. Den har då även fått sällskap av avundsjukan. Hur kommer det sig att dessa människor får ha barn?? Hur kommer det sig att samhället fortsätter att sätta dessa människors känslor före barnens livssituationer?? Och hur i hela friden kommer det sig, att de kan träffas under vilka omständigheter de vill, spendera en sexakt tillsammans, bli gravida och helt plötsligt få vara föräldrar, när vi måste gå igenom test på test på test för att passa in?! Det driver mig till vansinne.

Det finns människor som verkligen inte borde bli föräldrar. Och det hänger inte ihop med religion, etnicitet, sexuell läggning eller släktskap. Det hänger ihop med folkvett, sunt förnuft och respekt. Men lik förbannat får dessa människor barn på löpande band! Det kryper i mig vid tanken på det. Det finns en del tillfällen då jag ringt Isis och sagt "Nu är det nära att vi får bonusbarn" bara för att jag då befinner mig i en situation med ett eller flera barn som jag måste släppa iväg till den förälder som jag innerst inne vet gör dem illa, kanske inte direkt med sina handlingar, men indirekt. När man kör en bil mitt ute i ingenstans och i baksätet har två barn som grinar för att deras ena förälder gjort dem illa, då är det väldigt, väldigt svårt att köra hem dem till den andra föräldern. Den som man vet också gör dem illa, även om det inte är i lika stor utsträckning som den första. Man pratar om föräldraansvar. Om förälderns ansvar att ta hand om och skydda sitt barn. Men samtidigt pratar man om "good enough", när hemsituationen är dålig men inte så dålig att det går att göra något åt det. När man bara måste stå bredvid och se på medan det blir värre. För att det finns ett så stort föräldraansvar.

Och det måste det finnas. Föräldrarna ska ha ett enormt ansvar gentemot sina barn, men det ska samhället också ha. Och grannarna. Och skolan. Och arbetskamraterna. Och släktingarna. Och BVC. Och alla. I ett av de afrikanska länderna sägs det att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Det är jag helt med på.

Så även om du inte är förälder själv, ställ dig upp och ta ditt ansvar. Ser du att barn råkar illa ut, hamnar i kläm, glöms bort, så anmäl det. Ring soc, ring skolan, ring polisen, ring Fredrik Reinfeldt eller kungen eller vem fan som helst, bara du tar tag i det! Mellan 24 oktober och 24 november har Unicef en kampanj för att komma till rätta med alla undanflykter vi vuxna kommer med för att slippa dåligt samvete när vi inte hjälpt ett barn som vi ser behöver det. Kolla in den. Den är tankvärd.

Och medan jag harvar på med mina barn och deras föräldrar så slutar jag aldrig att, på mitt egna sätt, kämpa för att bli sedd som någon som har full och lika rätt att bli förälder som vem som helst annars.

Jag hade egentligen tänkt skriva om föräldrakörkort, men det här blev något helt annat. Så är det ibland med livet, man tänker en sak men det blir en annan. Det kan bli rätt bra ändå.

//Embla