Förväntningarna

Det finns så många fallgropar på den här resan. Så många sätt att missförstå, att misstolka. Det behövs så mycket bekräftelse och när den ena inte orkar måste den andra bära dubbelt. Det är lätt att man inte räcker till, inte når fram och så bara knasar allt ihop sig.

Jag har pendlat i hopp så många gånger under de år vi har pratat om att få barn med varandra och nu när vi har hittat en donator som det lutar åt att vi faktiskt ska prova med så vet jag inte om jag vågar längre. Vågar hoppas alltså. De donatorer vi har haft kontakt med tidigare har också känts bra, men har backat ur, försvunnit och med dem hoppet som jag byggt upp. Så nu står vi här igen, på gränsen till att faktiskt kunna försöka och jag tappar mitt hopp. Jag behöver så mycket bekräftelse, så mycket trygghet och lugn från min respektive, för att jag själv inte har det i mig just nu. När det då är dålig tajming och annat stort händer i livet så går det inte att få ihop alla delarna. Livspussel, kallas det visst. Men jag kan inte alltid vara stark och orka, vissa kvällar går det inte att göra annat än att gråta.

Undrar om det är så här i andra par också? Att känslorna liksom bubblar över vid det mest sämsta tänkbara tillfälle, och inte går att hantera alls. Pratade med en god vän om det där med hopp, och hon sa nåt bra. Ingen har ju förvarnat oss om hur stort och brinnande det här med barnlängtan blir, utan vi får lära oss om vikten av att undvika graviditet och barnafödande. Att vi måste studera, arbeta och ha stabila liv innan vi börjar överväga barn. Så när man väl har det där andra kommer barnlängtan som en total överraskning, och det går inte alltid att hantera.

Jag längtar efter att få hem min fru igen, jag längtar efter senare i veckan när vi ska försöka få träffa vår donator. Jag längtar, och jag är livrädd för att jag gör det och därmed kanske har börjat hoppas. En dag i taget, helt enkelt. Nåt annat sätt känner jag inte till.

Idag läste jag om Anjas bebislycka ännu en gång, om att hon varit på Allsång på Skansen.

Det var inte roligt att läsa, jag blev jätteledsen.

Jag ska helt enkelt låta bli sådana artiklar framöver.

Idag kan jag inte låta bli att vara hysteriskt längtande och i samma stund väldigt ledsen. Jag, vi, trodde att vi skulle vara föräldrar nu, eller på väg att bli. Istället kommer jag på mig själv med att tänka tankar om mat, mat och åter mat. Med det menar jag pendlingen mellan att vara vilja sluta med mat helt, eller äta som tröst. Jag har övervägt att börjar räkna kalorier, men jag är också orolig för att det skall gå överstyr för mig om jag gör det, att jag antingen släpper det av frustration, eller gör det så noggrant att det blir maniskt.

Noll till hundra, var det. Jag har äntligen fått en ny tid för första träffen med psykologen inför utredningen - nästa vecka, hurra!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen. Finns det något som kan stilla en längtan? Jag tror det känns bättre när jag får skriva av mig. Egentligen vill jag få prata med någon, alltså, en vän eller så, surra om det där med familj och önskan och längtan... men de få jag brukar ringa svarar ytterst sällan, provade en av dem förut idag utan framgång... eh... inte för att jag menar att klaga, verkligen inte!

Nej, en kopp te i värmen blir nog bra nu tänkte jag! Tjing!

/Isis

Många tankar.

(( Okej, nu postar jag det här inlägget ändå. Jag skrev det nämligen igår, men postade det aldrig för jag tror att jag glömde bort det helt enkelt. Nu sitter jag här med mensvärken från helvetet och ska snart iväg och försöka orka jobba med det (liiite ynklig), så allting som står här nedan skrev jag alltså igår och inte idag! ))

Jag tycker egentligen inte att det nya utseendet på blogger är helt användarvänligt, å andra sidan så är jag nog en aning skadad av min utbildning redan, även om jag inte direkt har lärt mig något om hur man bygger databaser, användarsystem och liknande. Jag kommer ju mer ha att göra med själva utseendet och designen på det hela, inte programmeringen. Anyway, det var en stor sidonotering omkring allting annat.

Det är ett år sedan vi åkte till Danmark. Ganska exakt råkar jag veta, eftersom nyheterna om Utöja (hittar inte norska bokstaven på tangentbordet) nådde oss när vi kommit hem med tåget, det hände samtidigt som vi var på väg upp norrut igen. En dag som varit glädjande för oss blev en sorg för många andra.

Jag har svårt att greppa om livet just nu. Jag pendlar mellan motivation och frustration något så fruktansvärt. Jag är en sådan person, att jag är noll, eller så är jag hundra. Jag är väldigt medveten om detta och har många gånger försökt jobba med det, att hitta gråzonerna, och det är verkligen lättare sagt än gjort. Jag går dock i väntans tider på en ADHD-utredning nu, fick en första kallelse som jag ville boka om, men de har ännu inte hört av sig om någon ny tid, bara bekräftat att tiden är avbokad. Börjar bli lite orolig, väntan är inte min grej, men jag måste försöka lita på systemet.

Hormonerna pendlar med mig. Min mens borde ha dykt upp i dagarna, om den ska följa det någorlunda "normala" för min kropp, men jag har bara hysteriskt många känningar omkring det hela - ont i brösten, spontana hugg i äggstockar/livmoder, trötthet, osv, men hittills har ingenting hänt. Embla har en teori om att min kropp tror att den har haft mens eller har mens nu. Jag har börjat fundera på att ringa KK igen av anledningen av oregelbunden mens istället för det jag skulle göra, höra av mig när jag gått ner de kilon som krävs.

En person som vi båda känner ringde oss igår med beskedet om att denne skall bli förälder. Klart vi är jätteglad för hens skull, men det är i samma stund otroligt jobbigt. Vi pratar nästan dagligen om barn, drömmer om gravidmage, om kläder, barnvagnar, lekplatser och vattenrutschkanor. Att hen i all välmening sade att det enda som gör henom ledsen är just att det är före mig, att hen räknat med att jag skulle vara förälder först. Hen säger det med all kärlek, men visst gör det lite ont i samma stund. Ja, så kanske det skulle ha varit.

Det är så mycket jag kan undra över, när det är meningen och inte. Är det för tidigt, eller kanske jättedags? Vi vill ju åka till Danmark igen, men jag står ändå och stampar, det går ju inte att åka om jag inte har någon som helst kontroll över min ägglossning.

heteronormen och hemkommunen

Jag sitter och kikar på vår nya hemkommuns information om familjerätt och faderskapsutredningar. Varenda textsnutt är skriven utifrån heterosexuella par, och det vänder sig lite i magen på mig. Vi har börjat leta efter en privat donator igen, men det är svårt att hitta någon som faktiskt kan tänka sig att ställa upp på faderskapsutredningen som behövs för socialtjänsten och tingsrätten. Själva donationen, visst, det kan folk ställa upp på men det som kommer efteråt är det svårare att få med någon på tåget till. Jag förstår inte hur andra par får det här med privat donation att fungera, om donatorn inte vill ställa upp på faderskapsutredningen, dyka upp och skriva under ett papper på att han avsäger sig faderskapet, så blir ju bara den ena mamman vårdnadshavare och den andra står utanför allt juridiskt föräldraskap.

Det är förvirrande, till och med för mig som har jobbat med liknande frågor. Plus att det verkar fungera olika i olika kommuner. Nu försöker jag få kontakt med familjerätten här i stan och jag inser själv att det är dumt att försöka sig på det mitt i semestertider, men jag försöker ändå. Förhoppningsvis kan jag få svar på några av mina frågor, och kanske att jag till och med kan få dem att lägga till information på hemsidan om hur det fungerar för homosexuella par. Förra gången vi gjorde det här så kontaktade jag vår dåvarande hemkommuns familjerätt och fick fantastiskt bra svar, tydliga och konkreta. Det var ett väldigt bra bemötande, en öppen och glädjande diskussion. Jag vågar nästan inte hoppas på något lika bra den här gången, men vi får väl se. Ska prova att ringa igen vid 9, då skulle en handläggare till vara inne.

//Embla

Kortfattad sammanfattning

Båda bor i samma stad, glädjen och lättnaden är enorm! Vi njuter av sommaren, gör små utflykter och myser med hunden.

Isis har fått sin medicindos höjd igen, läkaren i vår förra hemstad ordnade det med ett enkelt telefonsamtal och sa även att vi kan hänvisa till henne om någon i vår nya stad blir irriterad över att dosen höjts igen.

Vi kommer inte åka till Danmark nu under sommaren, det går inte att ens försöka räkna ut ägglossningscykler när våren har varit som den har varit för Isis.

Tilltron till att vi kommer bli mammor går upp och ner, vi försöker peppa varandra och vardagsnjuta av all den glädje vi ändå har omkring oss.

Jag har fått fast jobb från första augusti, det är en lättnad det med. Slippa hatta runt på vikariat, att veta att jag kommer kunna få föräldrapenning (när det blir min tur med graviditet) och att jag kommer ha en lön som är såpass bra så jag, Isis och bebis (när hen än vill komma) kommer klara oss på det.

Kortfattad sammanfattning blev det ja. En dag i taget, en skör plan och förhoppning åt gången.

//Embla

Frustration och att ta sig vidare

Hinder. Hinder. Hinder. Ständigt, omständigt, hela tiden dessa hinder som står där så höga att man är på väg att ge upp. Jag är arg, fortfarande, trots att det nu har gått två dagar.

Jag vågade ställa mig på vågen igen, funderade, och hade gått upp ca 2 kg. 2 kg och inte några ändrade vanor, hmmm, jag undrar vad det kan bero på? Jaaa, vad har ändrats i mitt liv som kan ha med min vikt att göra?

Så jag hör av mig till kvinnokliniken via det här (jävla) systemet MinaVårdkontakter, där jag skriver om min minskade Metformindos och att jag har gått upp i vikt, att jag undrar om jag kan få tillbaka min tidigare dos.

Svar ett var "Vi har läst ditt meddelande."
Svart två var "Vi har läst ditt meddelande och din läkare hör av sig till dig via brev."

Brev, tänker jag, och tänker att jag kommer få en kallelse. Jag föreslog redan vid första meddelandet att de kunde ringa upp mig, hur svårt skall det vara?

Så, i tisdags, då kommer brevet. Jag tänker inte citera ordagrant, men det står ungefär "Din dos metformin är den som är normal vid PCO och om du har problem med din vikt så kontakta din vårdcentral."

JAHA. Har ni ens läst vad jag skrivit? Om vanor, att jag inte ändrat dem, att det enda som har hänt är att jag fått minskat medicindos? Jag är ingen läkare, men det känns lite "HALLO CAPTAIN OBVIOUS!" för mig.

Nu har vi väldigt många vänner i olika varianter och upplagor. En av dessa tyckte patientnämnden. En annan (som är sjuksköterska) tyckte jag skulle ta min tidigare dos, för att de inte kan neka mig min medicin, eller nåt sånt.

Mitt första steg på väg över det här hysteriska hindret tog jag idag genom att ringa min tidigare kvinnoklinik för att få prata med min tidigare läkare. Hon hade ingen ledig telefontid, så jag är uppsatt på någon form av to-do-list eller nåt, så hon ringer mig när hon har tid över, whenever that is.

Så jo, vi är lite arga, på varsitt hörn av Sverige. Jag tänker inte ge upp i alla fall, inte ännu.

/Isis