Idag läste jag om Anjas bebislycka ännu en gång, om att hon varit på Allsång på Skansen.

Det var inte roligt att läsa, jag blev jätteledsen.

Jag ska helt enkelt låta bli sådana artiklar framöver.

Idag kan jag inte låta bli att vara hysteriskt längtande och i samma stund väldigt ledsen. Jag, vi, trodde att vi skulle vara föräldrar nu, eller på väg att bli. Istället kommer jag på mig själv med att tänka tankar om mat, mat och åter mat. Med det menar jag pendlingen mellan att vara vilja sluta med mat helt, eller äta som tröst. Jag har övervägt att börjar räkna kalorier, men jag är också orolig för att det skall gå överstyr för mig om jag gör det, att jag antingen släpper det av frustration, eller gör det så noggrant att det blir maniskt.

Noll till hundra, var det. Jag har äntligen fått en ny tid för första träffen med psykologen inför utredningen - nästa vecka, hurra!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen. Finns det något som kan stilla en längtan? Jag tror det känns bättre när jag får skriva av mig. Egentligen vill jag få prata med någon, alltså, en vän eller så, surra om det där med familj och önskan och längtan... men de få jag brukar ringa svarar ytterst sällan, provade en av dem förut idag utan framgång... eh... inte för att jag menar att klaga, verkligen inte!

Nej, en kopp te i värmen blir nog bra nu tänkte jag! Tjing!

/Isis

Många tankar.

(( Okej, nu postar jag det här inlägget ändå. Jag skrev det nämligen igår, men postade det aldrig för jag tror att jag glömde bort det helt enkelt. Nu sitter jag här med mensvärken från helvetet och ska snart iväg och försöka orka jobba med det (liiite ynklig), så allting som står här nedan skrev jag alltså igår och inte idag! ))

Jag tycker egentligen inte att det nya utseendet på blogger är helt användarvänligt, å andra sidan så är jag nog en aning skadad av min utbildning redan, även om jag inte direkt har lärt mig något om hur man bygger databaser, användarsystem och liknande. Jag kommer ju mer ha att göra med själva utseendet och designen på det hela, inte programmeringen. Anyway, det var en stor sidonotering omkring allting annat.

Det är ett år sedan vi åkte till Danmark. Ganska exakt råkar jag veta, eftersom nyheterna om Utöja (hittar inte norska bokstaven på tangentbordet) nådde oss när vi kommit hem med tåget, det hände samtidigt som vi var på väg upp norrut igen. En dag som varit glädjande för oss blev en sorg för många andra.

Jag har svårt att greppa om livet just nu. Jag pendlar mellan motivation och frustration något så fruktansvärt. Jag är en sådan person, att jag är noll, eller så är jag hundra. Jag är väldigt medveten om detta och har många gånger försökt jobba med det, att hitta gråzonerna, och det är verkligen lättare sagt än gjort. Jag går dock i väntans tider på en ADHD-utredning nu, fick en första kallelse som jag ville boka om, men de har ännu inte hört av sig om någon ny tid, bara bekräftat att tiden är avbokad. Börjar bli lite orolig, väntan är inte min grej, men jag måste försöka lita på systemet.

Hormonerna pendlar med mig. Min mens borde ha dykt upp i dagarna, om den ska följa det någorlunda "normala" för min kropp, men jag har bara hysteriskt många känningar omkring det hela - ont i brösten, spontana hugg i äggstockar/livmoder, trötthet, osv, men hittills har ingenting hänt. Embla har en teori om att min kropp tror att den har haft mens eller har mens nu. Jag har börjat fundera på att ringa KK igen av anledningen av oregelbunden mens istället för det jag skulle göra, höra av mig när jag gått ner de kilon som krävs.

En person som vi båda känner ringde oss igår med beskedet om att denne skall bli förälder. Klart vi är jätteglad för hens skull, men det är i samma stund otroligt jobbigt. Vi pratar nästan dagligen om barn, drömmer om gravidmage, om kläder, barnvagnar, lekplatser och vattenrutschkanor. Att hen i all välmening sade att det enda som gör henom ledsen är just att det är före mig, att hen räknat med att jag skulle vara förälder först. Hen säger det med all kärlek, men visst gör det lite ont i samma stund. Ja, så kanske det skulle ha varit.

Det är så mycket jag kan undra över, när det är meningen och inte. Är det för tidigt, eller kanske jättedags? Vi vill ju åka till Danmark igen, men jag står ändå och stampar, det går ju inte att åka om jag inte har någon som helst kontroll över min ägglossning.

heteronormen och hemkommunen

Jag sitter och kikar på vår nya hemkommuns information om familjerätt och faderskapsutredningar. Varenda textsnutt är skriven utifrån heterosexuella par, och det vänder sig lite i magen på mig. Vi har börjat leta efter en privat donator igen, men det är svårt att hitta någon som faktiskt kan tänka sig att ställa upp på faderskapsutredningen som behövs för socialtjänsten och tingsrätten. Själva donationen, visst, det kan folk ställa upp på men det som kommer efteråt är det svårare att få med någon på tåget till. Jag förstår inte hur andra par får det här med privat donation att fungera, om donatorn inte vill ställa upp på faderskapsutredningen, dyka upp och skriva under ett papper på att han avsäger sig faderskapet, så blir ju bara den ena mamman vårdnadshavare och den andra står utanför allt juridiskt föräldraskap.

Det är förvirrande, till och med för mig som har jobbat med liknande frågor. Plus att det verkar fungera olika i olika kommuner. Nu försöker jag få kontakt med familjerätten här i stan och jag inser själv att det är dumt att försöka sig på det mitt i semestertider, men jag försöker ändå. Förhoppningsvis kan jag få svar på några av mina frågor, och kanske att jag till och med kan få dem att lägga till information på hemsidan om hur det fungerar för homosexuella par. Förra gången vi gjorde det här så kontaktade jag vår dåvarande hemkommuns familjerätt och fick fantastiskt bra svar, tydliga och konkreta. Det var ett väldigt bra bemötande, en öppen och glädjande diskussion. Jag vågar nästan inte hoppas på något lika bra den här gången, men vi får väl se. Ska prova att ringa igen vid 9, då skulle en handläggare till vara inne.

//Embla

Kortfattad sammanfattning

Båda bor i samma stad, glädjen och lättnaden är enorm! Vi njuter av sommaren, gör små utflykter och myser med hunden.

Isis har fått sin medicindos höjd igen, läkaren i vår förra hemstad ordnade det med ett enkelt telefonsamtal och sa även att vi kan hänvisa till henne om någon i vår nya stad blir irriterad över att dosen höjts igen.

Vi kommer inte åka till Danmark nu under sommaren, det går inte att ens försöka räkna ut ägglossningscykler när våren har varit som den har varit för Isis.

Tilltron till att vi kommer bli mammor går upp och ner, vi försöker peppa varandra och vardagsnjuta av all den glädje vi ändå har omkring oss.

Jag har fått fast jobb från första augusti, det är en lättnad det med. Slippa hatta runt på vikariat, att veta att jag kommer kunna få föräldrapenning (när det blir min tur med graviditet) och att jag kommer ha en lön som är såpass bra så jag, Isis och bebis (när hen än vill komma) kommer klara oss på det.

Kortfattad sammanfattning blev det ja. En dag i taget, en skör plan och förhoppning åt gången.

//Embla

Frustration och att ta sig vidare

Hinder. Hinder. Hinder. Ständigt, omständigt, hela tiden dessa hinder som står där så höga att man är på väg att ge upp. Jag är arg, fortfarande, trots att det nu har gått två dagar.

Jag vågade ställa mig på vågen igen, funderade, och hade gått upp ca 2 kg. 2 kg och inte några ändrade vanor, hmmm, jag undrar vad det kan bero på? Jaaa, vad har ändrats i mitt liv som kan ha med min vikt att göra?

Så jag hör av mig till kvinnokliniken via det här (jävla) systemet MinaVårdkontakter, där jag skriver om min minskade Metformindos och att jag har gått upp i vikt, att jag undrar om jag kan få tillbaka min tidigare dos.

Svar ett var "Vi har läst ditt meddelande."
Svart två var "Vi har läst ditt meddelande och din läkare hör av sig till dig via brev."

Brev, tänker jag, och tänker att jag kommer få en kallelse. Jag föreslog redan vid första meddelandet att de kunde ringa upp mig, hur svårt skall det vara?

Så, i tisdags, då kommer brevet. Jag tänker inte citera ordagrant, men det står ungefär "Din dos metformin är den som är normal vid PCO och om du har problem med din vikt så kontakta din vårdcentral."

JAHA. Har ni ens läst vad jag skrivit? Om vanor, att jag inte ändrat dem, att det enda som har hänt är att jag fått minskat medicindos? Jag är ingen läkare, men det känns lite "HALLO CAPTAIN OBVIOUS!" för mig.

Nu har vi väldigt många vänner i olika varianter och upplagor. En av dessa tyckte patientnämnden. En annan (som är sjuksköterska) tyckte jag skulle ta min tidigare dos, för att de inte kan neka mig min medicin, eller nåt sånt.

Mitt första steg på väg över det här hysteriska hindret tog jag idag genom att ringa min tidigare kvinnoklinik för att få prata med min tidigare läkare. Hon hade ingen ledig telefontid, så jag är uppsatt på någon form av to-do-list eller nåt, så hon ringer mig när hon har tid över, whenever that is.

Så jo, vi är lite arga, på varsitt hörn av Sverige. Jag tänker inte ge upp i alla fall, inte ännu.

/Isis

Att ta emot och dela med sig

Det har varit ett långt uppehåll från bloggen nu, antagligen av flera orsaker. För min egen del så har jag svårt att dela med mig av mig själv, det är något som jag och Isis pratar om med jämna mellanrum. Jag har svårt att dela min tankar, känslor, upplevelser och funderingar. Åtminstone när de inträffar. Det är som att jag behöver mala dem för mig själv ett tag, titta på dem, hantera dem och sedan, kanske, kan jag föra dem vidare. Det här gör ibland att Isis blir småtokig på mig, med all rätt. Jag kan ha svårt att berätta om saker jag varit med om, som gör att jag är som jag är idag, och jag kan ha svårt att säga ifrån när jag mår dåligt. Jag försöker bättra mig på det här, försöker bli mer uppmärksam på mig själv och släppa in åtminstone min fru, så hon får dela mina upplevelser med mig. Jag får ju dela hennes.

Idag har jag funderat mycket över det här med att ta emot. Jag chattade en kort stund med en gammal god vän. Vi har känt varandra i kanske 10-12 år och umgicks väldigt intensivt i tonåren. Det var en vänskap som bitvis var krävande, men aldrig svår. Jag har aldrig ångrat den och jag bär fortfarande med mig den vännen nära hjärtat, även om vi inte har så mycket kontakt. Hon skrev till mig idag för att berätta för mig att jag är fantastisk. Jag reagerade genast med att försöka vända samtalet tillbaka till henne med frågor som "hur kommer det sig att du funderade över just det här?" och liknande. Nu känner hon ju mig ganska väl, och kan mina trixs, så hon lät mig inte riktigt komma undan. Min vän har en bokstavsdiagnos som hon fick i vuxen ålder. Att hon fick den tror jag har förändrat mycket för henne, hon kunde acceptera sig själv på ett annat sätt och även att hon har ett behov av medicinering. Hon är nu betydligt lyckligare, mer harmonisk och kan lägga sin energi och glädje på sådant som hon själv väljer, istället för att alltid haka upp sig på sådant som är mindre bra. Hon ville prata med mig idag om hur det är att leva med en person som har en sådan bokstavsdiagnos, utifrån att jag har henne och andra personer nära mig som har den. Hennes uttalande om att jag var/är fantastisk är att jag älskar dessa människor villkorslöst. För mig är kärlek inget som är svårt. Jag älskar mina vänner och jag älskar min fru. Det är något som uppfyller mig och lyfter mig igenom det som är svårt. Hon vet detta. Nu ville hon försäkra sig om att jag visste att, åtminstone hon, ser vad jag gör och har gjort för dem jag älskar. Hon ville ge tillbaka, men jag har så enormt svårt att ta emot det.

Jag skriver om detta i lite självterapeutiskt syfte, för att börja lära mig att ta emot och även dela med mig. Att bli kallad fantastisk, otrolig, underbar och oerhörd är väldigt stort. Isis är väldigt noga med att berätta sådant för mig, men jag tror att det är lätt för mig att bara stuva undan det nånstans utan att verkligen ta till mig det. Självkänsla, självförtroende, arv, miljö, upplevelser, tidigare relationer, oavsett anledningarna så är det svårt för mig. Jag vill lära mig bli bättre på det, jag tror på utveckling och på att ta till sig nya erfarenheter. Och det här personlighetsdraget hos mig själv är verkligen inget jag vill råka föra vidare till våra framtida barn. Så nu skriver jag det rakt ut.

Jag har en fru som älskar mig för att jag är den jag är.

Jag har en gammal god vän som kallar mig för fantastisk, otrolig, underbar och oerhörd.

Min vän delade även med sig av en låt som hon förknippar hårt med mig. Jag hade aldrig hört den förut, men den satte sig hos mig, nästlade sig in och det slutade med att jag satt och smågrät på jobbet. Låten heter 'Inte vackrast i världen' och är gjord av Emil Jensen. Leta reda på den om du vill, det är valfritt. Den är värd att lyssna på.

Kanske att det här blir ett startskott för ett lite mer aktivt bloggande, kanske att jag måste backa igen, överväga, fundera och resonera med mig själv. Men oavsett så är det ett steg på vägen mot att lättare kunna ta emot och dela med mig.

//Embla

De små sakerna i livet

För det första är både jag och Embla hysteriskt glada för Annas och Stinas skull och håller alla tummar och tår för att allting skall gå bra hela vägen nu!

För det andra, apropå rubriken, så är det första månaden nu som min mens har klockat på dagen i cykeln - 35 dagar - och jag bör därför även ha haft ägglossning precis när jag trodde att jag hade det.

Jag har skaffat mig en ny leksak. Med ny leksak så menar jag ny telefon. En sån där smart rackare. Till den upptäckte jag världens roligaste spel: "Zombies, Run!". Det är en applikation som man använder när man ger sig ut för att promenera och/eller springer. Man spelar överlevare och ger sig ut på diverse missions, samtidigt som man riskerar att bli jagad av zombies, och då gäller det att springa på så fort man kan! Hur roligt som helst, jag vill bara ut och springa hela tiden för att få spela mer, mer, mer.

Så, ett spel ska få mig att gå ner i vikt? Nja, men det har gett mig en extra motivation till att ge mig ut mer, och nu börjar få vår här nere i Östergötland, så det är riktigt skönt att ge sig ut i skogen som finns här alldeles intill. Ibland njuter jag av naturen, oftast fantiserar jag om alla zombies som kan lura runt hörnet. Som sagt, hur roligt som helst!

Åker norröver i helgen, ska bli skönt att träffa Embla igen, även om det bara blir några dagar!

/Isis

Välkommen hem!

Hej igen Sverige! Vi hade en fantastiskt honungsmånad och det får nog blir ett inlägg om det senare, kanske!

Idag var jag till läkaren och vi har mer eller mindre fått grönt ljus. Det som saknas är att jag nu går ner så mitt BMI (bläää) är under 30. Det är ungefär -7 kg som gäller. När (NÄR! Inget om!) vi lyckats med det så räcker det med att jag ringer till Kvinnokliniken så åker en remiss iväg till RMC i Linköping!

Men min livmoder och allt sådant ser bra ut. PCOS:en är där, som alltid, men det är ingenting som har pluggat igen eller liknande, inga skumma infektioner eller annat. Fullt fungerande, så att säga.

Kötiden ska inte vara så lång som Internet (läs: familjeliv) påstår. Myten säger 5 år. Läkaren trodde snarare månader, inte över ett år, så det ser ju ljust ut framöver!

/Isis

Nytt år, nya möjligheter...

... som uttrycket heter!

Jag är galet kär. Vi har fått massor med tid med varandra då jag varit hem till Norrland i nästan tre veckor. På söndag... då sätter vi oss på flygplanet mot Sri Lanka. Väderprognosen ser tyvärr ganska tråkig ut, men vi kommer antagligen ha det toppen ändå, tänker jag.

Jag har äntligen fått en ny tid hos läkaren. Precis efter att vi har kommit hem, den 18:e, då är det dags att hålla tummarna! Fast jag tänker att det kommer att gå bra, jag är rätt så lugn. Just nu är jag mest bara peppad på vår smekmånad! Herregud, vi ska få åka långt bort tillsammans, bo all inclusive... Helt otroligt, jag tror fortfarande inte riktigt att jag har fattat det.

Jag skrev en krönika över 2011, men den blev så personlig så jag låter den vara för mig och mig själv.

Hoppas att ni hade ett fint år och att det kommer att bli lika fint under 2012!

Kram
/Isis