Idag kan jag inte låta bli att vara hysteriskt längtande och i samma stund väldigt ledsen. Jag, vi, trodde att vi skulle vara föräldrar nu, eller på väg att bli. Istället kommer jag på mig själv med att tänka tankar om mat, mat och åter mat. Med det menar jag pendlingen mellan att vara vilja sluta med mat helt, eller äta som tröst. Jag har övervägt att börjar räkna kalorier, men jag är också orolig för att det skall gå överstyr för mig om jag gör det, att jag antingen släpper det av frustration, eller gör det så noggrant att det blir maniskt.

Noll till hundra, var det. Jag har äntligen fått en ny tid för första träffen med psykologen inför utredningen - nästa vecka, hurra!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen. Finns det något som kan stilla en längtan? Jag tror det känns bättre när jag får skriva av mig. Egentligen vill jag få prata med någon, alltså, en vän eller så, surra om det där med familj och önskan och längtan... men de få jag brukar ringa svarar ytterst sällan, provade en av dem förut idag utan framgång... eh... inte för att jag menar att klaga, verkligen inte!

Nej, en kopp te i värmen blir nog bra nu tänkte jag! Tjing!

/Isis

Många tankar.

(( Okej, nu postar jag det här inlägget ändå. Jag skrev det nämligen igår, men postade det aldrig för jag tror att jag glömde bort det helt enkelt. Nu sitter jag här med mensvärken från helvetet och ska snart iväg och försöka orka jobba med det (liiite ynklig), så allting som står här nedan skrev jag alltså igår och inte idag! ))

Jag tycker egentligen inte att det nya utseendet på blogger är helt användarvänligt, å andra sidan så är jag nog en aning skadad av min utbildning redan, även om jag inte direkt har lärt mig något om hur man bygger databaser, användarsystem och liknande. Jag kommer ju mer ha att göra med själva utseendet och designen på det hela, inte programmeringen. Anyway, det var en stor sidonotering omkring allting annat.

Det är ett år sedan vi åkte till Danmark. Ganska exakt råkar jag veta, eftersom nyheterna om Utöja (hittar inte norska bokstaven på tangentbordet) nådde oss när vi kommit hem med tåget, det hände samtidigt som vi var på väg upp norrut igen. En dag som varit glädjande för oss blev en sorg för många andra.

Jag har svårt att greppa om livet just nu. Jag pendlar mellan motivation och frustration något så fruktansvärt. Jag är en sådan person, att jag är noll, eller så är jag hundra. Jag är väldigt medveten om detta och har många gånger försökt jobba med det, att hitta gråzonerna, och det är verkligen lättare sagt än gjort. Jag går dock i väntans tider på en ADHD-utredning nu, fick en första kallelse som jag ville boka om, men de har ännu inte hört av sig om någon ny tid, bara bekräftat att tiden är avbokad. Börjar bli lite orolig, väntan är inte min grej, men jag måste försöka lita på systemet.

Hormonerna pendlar med mig. Min mens borde ha dykt upp i dagarna, om den ska följa det någorlunda "normala" för min kropp, men jag har bara hysteriskt många känningar omkring det hela - ont i brösten, spontana hugg i äggstockar/livmoder, trötthet, osv, men hittills har ingenting hänt. Embla har en teori om att min kropp tror att den har haft mens eller har mens nu. Jag har börjat fundera på att ringa KK igen av anledningen av oregelbunden mens istället för det jag skulle göra, höra av mig när jag gått ner de kilon som krävs.

En person som vi båda känner ringde oss igår med beskedet om att denne skall bli förälder. Klart vi är jätteglad för hens skull, men det är i samma stund otroligt jobbigt. Vi pratar nästan dagligen om barn, drömmer om gravidmage, om kläder, barnvagnar, lekplatser och vattenrutschkanor. Att hen i all välmening sade att det enda som gör henom ledsen är just att det är före mig, att hen räknat med att jag skulle vara förälder först. Hen säger det med all kärlek, men visst gör det lite ont i samma stund. Ja, så kanske det skulle ha varit.

Det är så mycket jag kan undra över, när det är meningen och inte. Är det för tidigt, eller kanske jättedags? Vi vill ju åka till Danmark igen, men jag står ändå och stampar, det går ju inte att åka om jag inte har någon som helst kontroll över min ägglossning.

heteronormen och hemkommunen

Jag sitter och kikar på vår nya hemkommuns information om familjerätt och faderskapsutredningar. Varenda textsnutt är skriven utifrån heterosexuella par, och det vänder sig lite i magen på mig. Vi har börjat leta efter en privat donator igen, men det är svårt att hitta någon som faktiskt kan tänka sig att ställa upp på faderskapsutredningen som behövs för socialtjänsten och tingsrätten. Själva donationen, visst, det kan folk ställa upp på men det som kommer efteråt är det svårare att få med någon på tåget till. Jag förstår inte hur andra par får det här med privat donation att fungera, om donatorn inte vill ställa upp på faderskapsutredningen, dyka upp och skriva under ett papper på att han avsäger sig faderskapet, så blir ju bara den ena mamman vårdnadshavare och den andra står utanför allt juridiskt föräldraskap.

Det är förvirrande, till och med för mig som har jobbat med liknande frågor. Plus att det verkar fungera olika i olika kommuner. Nu försöker jag få kontakt med familjerätten här i stan och jag inser själv att det är dumt att försöka sig på det mitt i semestertider, men jag försöker ändå. Förhoppningsvis kan jag få svar på några av mina frågor, och kanske att jag till och med kan få dem att lägga till information på hemsidan om hur det fungerar för homosexuella par. Förra gången vi gjorde det här så kontaktade jag vår dåvarande hemkommuns familjerätt och fick fantastiskt bra svar, tydliga och konkreta. Det var ett väldigt bra bemötande, en öppen och glädjande diskussion. Jag vågar nästan inte hoppas på något lika bra den här gången, men vi får väl se. Ska prova att ringa igen vid 9, då skulle en handläggare till vara inne.

//Embla