tisdag 6 december 2011
Ironin!
Lol. Blev precis uppringd och avbokad imorgon. Läkaren hade fått personliga allvarliga förhinder. Hoppas för hennes skull att det inte är något allvarligt, även om jag självklart för min egen skull är besviken, men det är liksom ingen brådska :)
måndag 5 december 2011
Infon i kallelsen, ordagrant citerad
Som ett led i barnlöshetsutredning undersöks passagen genom livmoder och äggledare.
En metod är HysteroSalpingoSonografi, HSS - ultraljudsundersökning via slidan med kontroll av lidmodern och äggledarpassagen med hjälp av kontrastmedel, Sonovue.
HSS går oftast lätt utan större smärtor eller besvär
Undersökningen görs helst mellan menscykeldag 8-13, om du skall komma senare i menscykeln måste ni ha använt kondom sedan förra mens och vi kommer dessutom att kontrollera ett graviditetstest.
Inför undersökningen vill vi att du tar 1 gr Panodil och 400 mg Ibuprofen, 1 timme innan du kommer till oss.
Undersökningen går till så att läkaren för in en tunn plastkateter i kvinnans livmoderhalskanal och tillsätter koksalt och kontrastmedel. Därefter kontrollerar läkaren på ultraljudsapparatens skärm hur livmoder och äggledare fylls med koksalt/kontrastmedel.
Efter undersökningen får du 2 tabletter antibiotika Doxyferm 100mg för att förebygga infektion.
En metod är HysteroSalpingoSonografi, HSS - ultraljudsundersökning via slidan med kontroll av lidmodern och äggledarpassagen med hjälp av kontrastmedel, Sonovue.
HSS går oftast lätt utan större smärtor eller besvär
Undersökningen görs helst mellan menscykeldag 8-13, om du skall komma senare i menscykeln måste ni ha använt kondom sedan förra mens och vi kommer dessutom att kontrollera ett graviditetstest.
Inför undersökningen vill vi att du tar 1 gr Panodil och 400 mg Ibuprofen, 1 timme innan du kommer till oss.
Undersökningen går till så att läkaren för in en tunn plastkateter i kvinnans livmoderhalskanal och tillsätter koksalt och kontrastmedel. Därefter kontrollerar läkaren på ultraljudsapparatens skärm hur livmoder och äggledare fylls med koksalt/kontrastmedel.
Efter undersökningen får du 2 tabletter antibiotika Doxyferm 100mg för att förebygga infektion.
onsdag 30 november 2011
Hurra!
Läkaren nästa vecka! Vet inte riktigt vad besöket kommer innebära, kallelsen är på väg så jag får läsa och kika då! Men hurra, små steg framåt på bebisvägen! :D
/Isis
/Isis
onsdag 23 november 2011
Lämplig? Olämplig?
Spontan tanke: Är man automatiskt olämplig som förälder om man väger för mycket? Jag menar, det är ju en av förutsättningarna för insemination via landstinget - väg rätt eller det blir inget.
Ja, jag är på lite dåligt humör. De bemöter mig själv trevligt från kvinnokliniken, det gör de, men jag måste helt ärligt säga att jag verkligen går på tå för jag är rädd för att säga fel sak och så blir det inget. Just nu vill jag bara driva på att få igenom någon form av fertilitetsutredning, eller någon form av hormonbehandling åtminstone, jag vill verkligen få ordning på cykeln. Min mens, om den hade följt samma cykel som förra månaden, skulle ha kommit igår. Jag känner att den är på gång, men jag undrar om den väntar på att Embla ska komma ned, eller tills efter att hon åkt... (ja, hon kommer i helgen, jag är sjukt peppad och glad för det!)
Ja, de har en massa övriga krav från landstinget, såsom att man ska bo inom samma region, vilket vi inte gör. Om de skulle bråka om det så kommer vi dock säga att Embla veckopendlar och är skriven i Västernorrland på grund av jobbet. Om det ändå bråkar så kommer vi folkbokföra henne här nere hos mig.
Hm, nu kom jag av mig lite. Det jag egentligen mest vill gnälla över var det här med vikten. Jag har kämpat så hårt tidigare och det känns så jobbigt att behöva kämpa ännu mer. Jag är en person med dåligt tålamod när saker tar för lång tid, det kan Embla intyga om, men senast i morse verkade det så sakta ha börjat ta sin effekt med att äta LCHF. Jag har inte noterat min utgångsvikt, men jag tror den har legat på 88 kg nånstans, och nu ligger den på 86,8 ungefär. Jag har inte så mycket mer fysisk aktivitet än hunden och yogapasset en gång i veckan, så jag funderar på om det finns något annat billigt som jag skulle kunna börja med, eventuellt.
Well, där flöt jag iväg igen. Egentligen skulle jag som sagt bara gnälla. Jag tycker det är orättvist att så många andra människor där ute får bli föräldrar, men minsta lilla som är fel när man måste gå till väga på andra sätt... ja, då blir det svårt. I mitt fall är jag nog mest väldigt, väldigt rädd för att jag aldrig ska få bli mamma, att PCOS:en ska stå i vägen, men det är en annan historia. Det känns dock otroligt tryggt att jag har börjat kunna hitta andra kvinnor som lever i samkönade relationer och har samma problem, både med att skaffa barn och så de som också har PCOS.
Nu ska jag försöka laga mat, ta hand om tvätten, städa och göra fint här, ikväll bäddar jag rent till två personer istället för en! Imorgon kväll kommer Embla hit, hurra! :D
/Isis
Ja, jag är på lite dåligt humör. De bemöter mig själv trevligt från kvinnokliniken, det gör de, men jag måste helt ärligt säga att jag verkligen går på tå för jag är rädd för att säga fel sak och så blir det inget. Just nu vill jag bara driva på att få igenom någon form av fertilitetsutredning, eller någon form av hormonbehandling åtminstone, jag vill verkligen få ordning på cykeln. Min mens, om den hade följt samma cykel som förra månaden, skulle ha kommit igår. Jag känner att den är på gång, men jag undrar om den väntar på att Embla ska komma ned, eller tills efter att hon åkt... (ja, hon kommer i helgen, jag är sjukt peppad och glad för det!)
Ja, de har en massa övriga krav från landstinget, såsom att man ska bo inom samma region, vilket vi inte gör. Om de skulle bråka om det så kommer vi dock säga att Embla veckopendlar och är skriven i Västernorrland på grund av jobbet. Om det ändå bråkar så kommer vi folkbokföra henne här nere hos mig.
Hm, nu kom jag av mig lite. Det jag egentligen mest vill gnälla över var det här med vikten. Jag har kämpat så hårt tidigare och det känns så jobbigt att behöva kämpa ännu mer. Jag är en person med dåligt tålamod när saker tar för lång tid, det kan Embla intyga om, men senast i morse verkade det så sakta ha börjat ta sin effekt med att äta LCHF. Jag har inte noterat min utgångsvikt, men jag tror den har legat på 88 kg nånstans, och nu ligger den på 86,8 ungefär. Jag har inte så mycket mer fysisk aktivitet än hunden och yogapasset en gång i veckan, så jag funderar på om det finns något annat billigt som jag skulle kunna börja med, eventuellt.
Well, där flöt jag iväg igen. Egentligen skulle jag som sagt bara gnälla. Jag tycker det är orättvist att så många andra människor där ute får bli föräldrar, men minsta lilla som är fel när man måste gå till väga på andra sätt... ja, då blir det svårt. I mitt fall är jag nog mest väldigt, väldigt rädd för att jag aldrig ska få bli mamma, att PCOS:en ska stå i vägen, men det är en annan historia. Det känns dock otroligt tryggt att jag har börjat kunna hitta andra kvinnor som lever i samkönade relationer och har samma problem, både med att skaffa barn och så de som också har PCOS.
Nu ska jag försöka laga mat, ta hand om tvätten, städa och göra fint här, ikväll bäddar jag rent till två personer istället för en! Imorgon kväll kommer Embla hit, hurra! :D
/Isis
tisdag 22 november 2011
Vårdcentralen
Vet ni! Jag måste bara berätta om vad som hände när jag gick för att lämna blodprover på vårdcentralen!
Så jag går dit, betalar och får min kölapp och allt. Går in på lab, får lägga upp armen direkt över bänken - vi går alltså inte undan enskilt utan det är ungefär som att jag sitter direkt i receptionen, typ, vid väntrummet. Kvinnan är måttligt trevlig, faktiskt inte speciellt trevlig alls, och frågar om jag har varit vaken i tre timmar och om det var minst två timmar sedan jag åt, information som jag inte har fått! Så jag erkänner att neeej, jag har varit vaken i kanske en timme och det var kanske en halvtimme sedan jag åt. Hon går iväg, pratar med sina kollegor, kommer tillbaka och säger snäsigt att vi kör ändå, att jag får ringa kvinnokliniken och kolla om allting stämmer med blodproverna i efterhand.
Well, jag kan ta att hon var otrevlig, men vet ni vad som händer? Jag insåg dessutom inte det här fruktansvärda förrän efteråt långt, långt senare dessutom! Jo, kvinnan tar varken på sig handskar eller rengör mitt armveck med sprit! Det hon gör är att dra åt ett sånt där band om armen och sticka mig med nålen direkt!
Embla tyckte jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen och prata om det här, eller någon överhuvudtaget och kontrollera om det verkligen är okej att det här händer. Jag har inte orkat, eller, jag vet liksom inte vad jag ska säga. Vaddå, om det blir ord mot ord? Hon gjorde fel, frågan är om hon gör fel varje dag och hela tiden? Vad som är rutin?
Jag klarade mig, min arm och jag mår bra, vad jag vet. Jag ska se om jag har tid att kontakta kvinnokliniken något framöver, det är så sjuuukt mycket att göra i plugget nu, på gott och ont!
Till helgen kommer underbara Embla hit, det ska bli så skönt! Jag känner mig ju halv utan min underbara fru!
Hoppas ni sover gott, jag blir nog uppe ett tag till, sitter med skoluppgifter som aldrig blir färdiga! Kram!
/Isis
Så jag går dit, betalar och får min kölapp och allt. Går in på lab, får lägga upp armen direkt över bänken - vi går alltså inte undan enskilt utan det är ungefär som att jag sitter direkt i receptionen, typ, vid väntrummet. Kvinnan är måttligt trevlig, faktiskt inte speciellt trevlig alls, och frågar om jag har varit vaken i tre timmar och om det var minst två timmar sedan jag åt, information som jag inte har fått! Så jag erkänner att neeej, jag har varit vaken i kanske en timme och det var kanske en halvtimme sedan jag åt. Hon går iväg, pratar med sina kollegor, kommer tillbaka och säger snäsigt att vi kör ändå, att jag får ringa kvinnokliniken och kolla om allting stämmer med blodproverna i efterhand.
Well, jag kan ta att hon var otrevlig, men vet ni vad som händer? Jag insåg dessutom inte det här fruktansvärda förrän efteråt långt, långt senare dessutom! Jo, kvinnan tar varken på sig handskar eller rengör mitt armveck med sprit! Det hon gör är att dra åt ett sånt där band om armen och sticka mig med nålen direkt!
Embla tyckte jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen och prata om det här, eller någon överhuvudtaget och kontrollera om det verkligen är okej att det här händer. Jag har inte orkat, eller, jag vet liksom inte vad jag ska säga. Vaddå, om det blir ord mot ord? Hon gjorde fel, frågan är om hon gör fel varje dag och hela tiden? Vad som är rutin?
Jag klarade mig, min arm och jag mår bra, vad jag vet. Jag ska se om jag har tid att kontakta kvinnokliniken något framöver, det är så sjuuukt mycket att göra i plugget nu, på gott och ont!
Till helgen kommer underbara Embla hit, det ska bli så skönt! Jag känner mig ju halv utan min underbara fru!
Hoppas ni sover gott, jag blir nog uppe ett tag till, sitter med skoluppgifter som aldrig blir färdiga! Kram!
/Isis
onsdag 26 oktober 2011
Ett steg till på resan!
Glad! Det händer något, de ringde nyss ifrån kvinnokliniken! (frustrerande med konstig mottagning och dum mobil och bläää, men jag hörde allting i slutändan i alla fall!)
De vill ta en massa blodprover först och främst, så jag ska trilla in på vårdcentralen eller hos dem någon dag framöver! Sedan ska jag få komma på ett läkarbesök, och dit är kötiden ungefär 2 månader, och därefter kommer de antagligen att skriva en remiss till RMC i Linköping!
Och visst, hon påpekade att jag bör försöka gå ned lite i vikt under de här 2 månaderna, men jag sa det att jag precis börjat med dieten igen, det kändes som ett lagom försvar för mig att hantera när det påpekas om vikt! :P
Anyway. Jag har hoppet uppe! Det här är längre än vi någonsin har kommit i Umeå tidigare... Känner peppen för att hålla kosten och se till att gå längre promenader och sådär, på två månader borde det kunna trilla av några kilon åtminstone!
Små steg i taget, ett litet steg framåt och inga steg bakåt!
Stora, studsiga kramar
/Isis
De vill ta en massa blodprover först och främst, så jag ska trilla in på vårdcentralen eller hos dem någon dag framöver! Sedan ska jag få komma på ett läkarbesök, och dit är kötiden ungefär 2 månader, och därefter kommer de antagligen att skriva en remiss till RMC i Linköping!
Och visst, hon påpekade att jag bör försöka gå ned lite i vikt under de här 2 månaderna, men jag sa det att jag precis börjat med dieten igen, det kändes som ett lagom försvar för mig att hantera när det påpekas om vikt! :P
Anyway. Jag har hoppet uppe! Det här är längre än vi någonsin har kommit i Umeå tidigare... Känner peppen för att hålla kosten och se till att gå längre promenader och sådär, på två månader borde det kunna trilla av några kilon åtminstone!
Små steg i taget, ett litet steg framåt och inga steg bakåt!
Stora, studsiga kramar
/Isis
tisdag 25 oktober 2011
Ansvaret
Föräldraansvar. Det är och förblir en stor del av min vardag. Jag jobbar inom ett område där jag träffar många barn, varenda dag, som är i svåra situationer. Till dessa barn hör alltid en eller flera föräldrar eller andra viktiga vuxna. I en del av fallen är det dessa vuxna som orsakar sina barns situationer.
Det gör mig galen. På jobbet kan jag knappast ställa mig och skrika ut dessa föräldrar för då skulle jag bara förstöra för barnet. Istället måste jag lirka, motivera, bearbeta och hoppas att de en dag ska fatta att de kan resonera på ett annorlunda sätt och på så vis få ett gladare barn. Men när jag kommer hem ligger känslan kvar i magen. Den har då även fått sällskap av avundsjukan. Hur kommer det sig att dessa människor får ha barn?? Hur kommer det sig att samhället fortsätter att sätta dessa människors känslor före barnens livssituationer?? Och hur i hela friden kommer det sig, att de kan träffas under vilka omständigheter de vill, spendera en sexakt tillsammans, bli gravida och helt plötsligt få vara föräldrar, när vi måste gå igenom test på test på test för att passa in?! Det driver mig till vansinne.
Det finns människor som verkligen inte borde bli föräldrar. Och det hänger inte ihop med religion, etnicitet, sexuell läggning eller släktskap. Det hänger ihop med folkvett, sunt förnuft och respekt. Men lik förbannat får dessa människor barn på löpande band! Det kryper i mig vid tanken på det. Det finns en del tillfällen då jag ringt Isis och sagt "Nu är det nära att vi får bonusbarn" bara för att jag då befinner mig i en situation med ett eller flera barn som jag måste släppa iväg till den förälder som jag innerst inne vet gör dem illa, kanske inte direkt med sina handlingar, men indirekt. När man kör en bil mitt ute i ingenstans och i baksätet har två barn som grinar för att deras ena förälder gjort dem illa, då är det väldigt, väldigt svårt att köra hem dem till den andra föräldern. Den som man vet också gör dem illa, även om det inte är i lika stor utsträckning som den första. Man pratar om föräldraansvar. Om förälderns ansvar att ta hand om och skydda sitt barn. Men samtidigt pratar man om "good enough", när hemsituationen är dålig men inte så dålig att det går att göra något åt det. När man bara måste stå bredvid och se på medan det blir värre. För att det finns ett så stort föräldraansvar.
Och det måste det finnas. Föräldrarna ska ha ett enormt ansvar gentemot sina barn, men det ska samhället också ha. Och grannarna. Och skolan. Och arbetskamraterna. Och släktingarna. Och BVC. Och alla. I ett av de afrikanska länderna sägs det att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Det är jag helt med på.
Så även om du inte är förälder själv, ställ dig upp och ta ditt ansvar. Ser du att barn råkar illa ut, hamnar i kläm, glöms bort, så anmäl det. Ring soc, ring skolan, ring polisen, ring Fredrik Reinfeldt eller kungen eller vem fan som helst, bara du tar tag i det! Mellan 24 oktober och 24 november har Unicef en kampanj för att komma till rätta med alla undanflykter vi vuxna kommer med för att slippa dåligt samvete när vi inte hjälpt ett barn som vi ser behöver det. Kolla in den. Den är tankvärd.
Och medan jag harvar på med mina barn och deras föräldrar så slutar jag aldrig att, på mitt egna sätt, kämpa för att bli sedd som någon som har full och lika rätt att bli förälder som vem som helst annars.
Jag hade egentligen tänkt skriva om föräldrakörkort, men det här blev något helt annat. Så är det ibland med livet, man tänker en sak men det blir en annan. Det kan bli rätt bra ändå.
//Embla
Det gör mig galen. På jobbet kan jag knappast ställa mig och skrika ut dessa föräldrar för då skulle jag bara förstöra för barnet. Istället måste jag lirka, motivera, bearbeta och hoppas att de en dag ska fatta att de kan resonera på ett annorlunda sätt och på så vis få ett gladare barn. Men när jag kommer hem ligger känslan kvar i magen. Den har då även fått sällskap av avundsjukan. Hur kommer det sig att dessa människor får ha barn?? Hur kommer det sig att samhället fortsätter att sätta dessa människors känslor före barnens livssituationer?? Och hur i hela friden kommer det sig, att de kan träffas under vilka omständigheter de vill, spendera en sexakt tillsammans, bli gravida och helt plötsligt få vara föräldrar, när vi måste gå igenom test på test på test för att passa in?! Det driver mig till vansinne.
Det finns människor som verkligen inte borde bli föräldrar. Och det hänger inte ihop med religion, etnicitet, sexuell läggning eller släktskap. Det hänger ihop med folkvett, sunt förnuft och respekt. Men lik förbannat får dessa människor barn på löpande band! Det kryper i mig vid tanken på det. Det finns en del tillfällen då jag ringt Isis och sagt "Nu är det nära att vi får bonusbarn" bara för att jag då befinner mig i en situation med ett eller flera barn som jag måste släppa iväg till den förälder som jag innerst inne vet gör dem illa, kanske inte direkt med sina handlingar, men indirekt. När man kör en bil mitt ute i ingenstans och i baksätet har två barn som grinar för att deras ena förälder gjort dem illa, då är det väldigt, väldigt svårt att köra hem dem till den andra föräldern. Den som man vet också gör dem illa, även om det inte är i lika stor utsträckning som den första. Man pratar om föräldraansvar. Om förälderns ansvar att ta hand om och skydda sitt barn. Men samtidigt pratar man om "good enough", när hemsituationen är dålig men inte så dålig att det går att göra något åt det. När man bara måste stå bredvid och se på medan det blir värre. För att det finns ett så stort föräldraansvar.
Och det måste det finnas. Föräldrarna ska ha ett enormt ansvar gentemot sina barn, men det ska samhället också ha. Och grannarna. Och skolan. Och arbetskamraterna. Och släktingarna. Och BVC. Och alla. I ett av de afrikanska länderna sägs det att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Det är jag helt med på.
Så även om du inte är förälder själv, ställ dig upp och ta ditt ansvar. Ser du att barn råkar illa ut, hamnar i kläm, glöms bort, så anmäl det. Ring soc, ring skolan, ring polisen, ring Fredrik Reinfeldt eller kungen eller vem fan som helst, bara du tar tag i det! Mellan 24 oktober och 24 november har Unicef en kampanj för att komma till rätta med alla undanflykter vi vuxna kommer med för att slippa dåligt samvete när vi inte hjälpt ett barn som vi ser behöver det. Kolla in den. Den är tankvärd.
Och medan jag harvar på med mina barn och deras föräldrar så slutar jag aldrig att, på mitt egna sätt, kämpa för att bli sedd som någon som har full och lika rätt att bli förälder som vem som helst annars.
Jag hade egentligen tänkt skriva om föräldrakörkort, men det här blev något helt annat. Så är det ibland med livet, man tänker en sak men det blir en annan. Det kan bli rätt bra ändå.
//Embla
Den viktiga vikten
Jag har precis hoppat på LCHF igen i hopp (!) om att kunna fortsätta att gå ned några kilon till. Det i kombination med att det är jag som har vår hund hos mig just nu och därmed att det blir en del promenerande hoppas jag ska fungera!
Jag har haft humörsvängningarna of doom de senaste dagarna bara. Jag har ingen aning om varför, så jag tolkar det helt enkelt som något som den här gången har kommit med övergången till fet mat och inga kolhydrater. Jag tror nämligen att det bor ett litet sockerberoende inom mig som jag inte vill erkänna för mig själv och som inte heller vill erkänna sig för mig :)
Det kan mycket väl vara därför jag har varit lite svajig, som vilken missbrukare som helst skulle kunna bli om man ska lägga av.
Så nu får vi hålla tummarna framöver, att det börjar trilla av lite kilon igen!
I övrigt väntar jag fortfarande på att de ska ringa från landstinget. Vet inte riktigt hur de tänkt, eller hur lång tid det kommer ta... De sa som sagt att de skulle höra av sig den här veckan, så även om jag inte tror att de kommer att höra av sig förrän ytterligare nästa vecka, så hoppas jag ändå! (ja, ni hör ju vilket förtroende jag har för vården = inte mycket!)
Tatuerade mig förresten i fredags! Jäklar vad det börjat klia nu! Ska se om jag kan få upp lite bilder framöver!
Nu ska jag gå ut med hundrackaren innan hon spricker! :)
Kramar!
/Isis
Jag har haft humörsvängningarna of doom de senaste dagarna bara. Jag har ingen aning om varför, så jag tolkar det helt enkelt som något som den här gången har kommit med övergången till fet mat och inga kolhydrater. Jag tror nämligen att det bor ett litet sockerberoende inom mig som jag inte vill erkänna för mig själv och som inte heller vill erkänna sig för mig :)
Det kan mycket väl vara därför jag har varit lite svajig, som vilken missbrukare som helst skulle kunna bli om man ska lägga av.
Så nu får vi hålla tummarna framöver, att det börjar trilla av lite kilon igen!
I övrigt väntar jag fortfarande på att de ska ringa från landstinget. Vet inte riktigt hur de tänkt, eller hur lång tid det kommer ta... De sa som sagt att de skulle höra av sig den här veckan, så även om jag inte tror att de kommer att höra av sig förrän ytterligare nästa vecka, så hoppas jag ändå! (ja, ni hör ju vilket förtroende jag har för vården = inte mycket!)
Tatuerade mig förresten i fredags! Jäklar vad det börjat klia nu! Ska se om jag kan få upp lite bilder framöver!
Nu ska jag gå ut med hundrackaren innan hon spricker! :)
Kramar!
/Isis
söndag 23 oktober 2011
Resan hittills...
Vilket fint inlägg min kära fru Embla hade skrivit!
Jag tänkte berätta lite om resan hur den har varit hittills. Vi började för över ett och ett halvt år sedan. I april-maj 2010 skickade vi tillsammans in en ansökan till Västerbottens läns landsting, pirrade och var glada över att vi skulle få ställa oss i den långa kön för insemination på Norrlands universitetssjukhus.
Så ringde de upp oss när vi var på vår första semester tillsammans. Summan av det samtalet var "Du väger för mycket".
Min vikt är en hel historia i sig. Vi kan ta den en annan gång. Jag är 163 cm lång och väger idag ungefär 87 kg. En gång i tiden har jag vägt 104 kg. Det har varit en resa i sig, jag har kämpat mycket och mår idag väldigt bra och är väldigt nöjd med min vikt, men mitt BMI uppfyller fortfarande inte kraven som ett flertal landsting i Sverige har för lesbiska och insemination, då många kräver att det ska ligga under 30.
Så visst gav vi upp ett tag. Jag kan faktiskt inte riktigt minnas hur våra planer såg ut, vad vi gjorde. Jag tror det kom sig på is ett tag. Tills ungefär ett år senare. Vi började leta privata donatorer, fick tag i en som verkade så himla bra, men så fick han i sin tur förhinder vi inte behöver nämna här. Jag själv var ganska passiv under den tiden, jag tror det var väldigt jobbigt av någon anledning, kan inte riktigt komma ihåg varför...
Det visar sig att med det mesta som rör barn och samkönade par så krävs det att man är gift. Om jag blir gravid med en privat donator behöver jag och Embla vara gifta för att hon ska kunna få adoptera och också bli vårdnadshavare. True story. Så därför bestämde vi att vi skulle gifta oss den här sommaren och inte nästa, för vi ville så gärna ha barn.
Och Danmark-historien började. Ännu en gång började jag försöka mig på att bråka med landstinget. Jag skriver bråka, för det är så jag upplever det, som en kamp för mina rättigheter. Jag är diagnostiserad med PCOS, vilket är en av de orsaker till att jag har varit överviktig i hela mitt liv. Första gången jag fick diagnosen var jag 14 tror jag, och då fick jag hormontabletter för att få regelbunden menstruation. De här tabletterna gjorde mig... jag skulle nog säga att de gav mig ganska rejäla humörsvängningar, och det behöver ju en tonåring, eller hur? Så jag lade av med dem ganska fort.
Åren gick, jag mådde ganska dåligt, ganska ofta, vi ska inte ens gå in på hur min gymnasietid var. I Umeå var jag i kontakt med ungdomshälsan som i sin tur ordnade andra hormoner till mig. De fungerade en aning bättre, men var inte heller speciellt bra, jag blev irriterad och svängig i humöret av dem också.
Så 2009 fick jag äntligen en remiss till kvinnokliniken. Efter ytterligare en gynekologundersökning fick jag diagnosen en gång till, den här gången med erbjudande om Metformin, en medicin som kan hjälpa vid viktprogram på grund av PCOS. Läkaren skrev även ut samma hormoner som jag tagit senast, men med någon form av mild antidepressiv som man tydligen skriver ut till kvinnor med PMS-problem. Jag provade dock aldrig dessa, så om de var något att ha vet jag inte.
Metforminen hjälpte mig, tillsammans med en LCHF-kost, att ta mig till en vikt jag har idag. Mensen kom mer regelbundet, men fortfarande inte som en klocka.
Vi provade som sagt Danmark och Storkkliniken. Här fick jag kämpa igen, för att genom kvinnokliniken få ta de blodprover som man måste ha tagit för att få komma och inseminera sig. Jag är uppriktigt förvånad över hur svårt det var att ordna, och eftersom det var sommar och under semesterperioden, så jag fick träffa en annan läkare. Hon surrade massor om fertilitetsutredning och att vända mig till Skellefteå, men hon verkade inte förstå när jag försökte förklara för henne att jag inte ens får en utredning eftersom jag inte uppfyller deras BMI-krav. Hon passade även på att nämna för mig att jag behövde gå ned mer i vikt (well DUUUH, för den hade jag ALDRIG hört förut!)
Anyway. Blodproverna blev tagna till sist. Vi for till Danmark i juli 2011. Det var en spännande och lite magisk upplevelse, även om det tyvärr inte tog den gången. Att få vara där tillsammans med min fru och att hon fick trycka på sprutan som skickade in spermierna, väldigt häftigt.
Efter det blev det bröllop. Embla hade fått jobb på annan ort och flyttade mer eller mindre dagen efter. Plötsligt ringer de någon vecka efteråt från min drömutbildning och erbjuder mig en reservplats. Lång historia kort, vi är tillsammans, fast på olika håll.
Den här veckan tog jag kontakt med landstinget i Östergötland. Det är spännande hur mina taggar redan är utåt, att jag redan förväntar mig att få höra "Du väger för mycket" ännu en gång och att jag får återkomma när jag väger nog lite. Men, hittills, har de varit trevliga. De har pratat med mig, sagt att de ska prata med varandra och sedan ringa mig och jag blir faktiskt, som lovat, uppringd samma dag!
Nästa löfte är nu att de ska höra av sig den här kommande veckan. Jag håller tummarna för ett positivt besked, vad de än säger. Jag har bett om en fertilitetsutreding först och främst, men vi pratade även om insemination hos landstinget. Ryktena säger dock att kön här nere är hysteriskt lång, vi får väl se...
Om inte annat vill jag ha hormoner för att få ordentlig ägglossning. Som det är just nu kan vi bara chansa, läsa av kroppen och ta temperaturen, ungefär. Ägglossningsstickor visar tyvärr ingenting för mig!
Oj, det här blev ett långt inlägg! Jag avslutar med en länk till ett klipp ifrån Nyhetsmorgon, om en kvinna med trillingar, som även hon har PCO! (vet inte hur man gör fina videolänkar ännu, får se om jag listar ut det!)
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=kristin_kaspersen_traffar_trillingforaldrarna_suzanne_och_anders_lassar&videoid=2085559&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se
Varma kramar till er alla där ute i cyberrymden!
/Isis
Jag tänkte berätta lite om resan hur den har varit hittills. Vi började för över ett och ett halvt år sedan. I april-maj 2010 skickade vi tillsammans in en ansökan till Västerbottens läns landsting, pirrade och var glada över att vi skulle få ställa oss i den långa kön för insemination på Norrlands universitetssjukhus.
Så ringde de upp oss när vi var på vår första semester tillsammans. Summan av det samtalet var "Du väger för mycket".
Min vikt är en hel historia i sig. Vi kan ta den en annan gång. Jag är 163 cm lång och väger idag ungefär 87 kg. En gång i tiden har jag vägt 104 kg. Det har varit en resa i sig, jag har kämpat mycket och mår idag väldigt bra och är väldigt nöjd med min vikt, men mitt BMI uppfyller fortfarande inte kraven som ett flertal landsting i Sverige har för lesbiska och insemination, då många kräver att det ska ligga under 30.
Så visst gav vi upp ett tag. Jag kan faktiskt inte riktigt minnas hur våra planer såg ut, vad vi gjorde. Jag tror det kom sig på is ett tag. Tills ungefär ett år senare. Vi började leta privata donatorer, fick tag i en som verkade så himla bra, men så fick han i sin tur förhinder vi inte behöver nämna här. Jag själv var ganska passiv under den tiden, jag tror det var väldigt jobbigt av någon anledning, kan inte riktigt komma ihåg varför...
Det visar sig att med det mesta som rör barn och samkönade par så krävs det att man är gift. Om jag blir gravid med en privat donator behöver jag och Embla vara gifta för att hon ska kunna få adoptera och också bli vårdnadshavare. True story. Så därför bestämde vi att vi skulle gifta oss den här sommaren och inte nästa, för vi ville så gärna ha barn.
Och Danmark-historien började. Ännu en gång började jag försöka mig på att bråka med landstinget. Jag skriver bråka, för det är så jag upplever det, som en kamp för mina rättigheter. Jag är diagnostiserad med PCOS, vilket är en av de orsaker till att jag har varit överviktig i hela mitt liv. Första gången jag fick diagnosen var jag 14 tror jag, och då fick jag hormontabletter för att få regelbunden menstruation. De här tabletterna gjorde mig... jag skulle nog säga att de gav mig ganska rejäla humörsvängningar, och det behöver ju en tonåring, eller hur? Så jag lade av med dem ganska fort.
Åren gick, jag mådde ganska dåligt, ganska ofta, vi ska inte ens gå in på hur min gymnasietid var. I Umeå var jag i kontakt med ungdomshälsan som i sin tur ordnade andra hormoner till mig. De fungerade en aning bättre, men var inte heller speciellt bra, jag blev irriterad och svängig i humöret av dem också.
Så 2009 fick jag äntligen en remiss till kvinnokliniken. Efter ytterligare en gynekologundersökning fick jag diagnosen en gång till, den här gången med erbjudande om Metformin, en medicin som kan hjälpa vid viktprogram på grund av PCOS. Läkaren skrev även ut samma hormoner som jag tagit senast, men med någon form av mild antidepressiv som man tydligen skriver ut till kvinnor med PMS-problem. Jag provade dock aldrig dessa, så om de var något att ha vet jag inte.
Metforminen hjälpte mig, tillsammans med en LCHF-kost, att ta mig till en vikt jag har idag. Mensen kom mer regelbundet, men fortfarande inte som en klocka.
Vi provade som sagt Danmark och Storkkliniken. Här fick jag kämpa igen, för att genom kvinnokliniken få ta de blodprover som man måste ha tagit för att få komma och inseminera sig. Jag är uppriktigt förvånad över hur svårt det var att ordna, och eftersom det var sommar och under semesterperioden, så jag fick träffa en annan läkare. Hon surrade massor om fertilitetsutredning och att vända mig till Skellefteå, men hon verkade inte förstå när jag försökte förklara för henne att jag inte ens får en utredning eftersom jag inte uppfyller deras BMI-krav. Hon passade även på att nämna för mig att jag behövde gå ned mer i vikt (well DUUUH, för den hade jag ALDRIG hört förut!)
Anyway. Blodproverna blev tagna till sist. Vi for till Danmark i juli 2011. Det var en spännande och lite magisk upplevelse, även om det tyvärr inte tog den gången. Att få vara där tillsammans med min fru och att hon fick trycka på sprutan som skickade in spermierna, väldigt häftigt.
Efter det blev det bröllop. Embla hade fått jobb på annan ort och flyttade mer eller mindre dagen efter. Plötsligt ringer de någon vecka efteråt från min drömutbildning och erbjuder mig en reservplats. Lång historia kort, vi är tillsammans, fast på olika håll.
Den här veckan tog jag kontakt med landstinget i Östergötland. Det är spännande hur mina taggar redan är utåt, att jag redan förväntar mig att få höra "Du väger för mycket" ännu en gång och att jag får återkomma när jag väger nog lite. Men, hittills, har de varit trevliga. De har pratat med mig, sagt att de ska prata med varandra och sedan ringa mig och jag blir faktiskt, som lovat, uppringd samma dag!
Nästa löfte är nu att de ska höra av sig den här kommande veckan. Jag håller tummarna för ett positivt besked, vad de än säger. Jag har bett om en fertilitetsutreding först och främst, men vi pratade även om insemination hos landstinget. Ryktena säger dock att kön här nere är hysteriskt lång, vi får väl se...
Om inte annat vill jag ha hormoner för att få ordentlig ägglossning. Som det är just nu kan vi bara chansa, läsa av kroppen och ta temperaturen, ungefär. Ägglossningsstickor visar tyvärr ingenting för mig!
Oj, det här blev ett långt inlägg! Jag avslutar med en länk till ett klipp ifrån Nyhetsmorgon, om en kvinna med trillingar, som även hon har PCO! (vet inte hur man gör fina videolänkar ännu, får se om jag listar ut det!)
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=kristin_kaspersen_traffar_trillingforaldrarna_suzanne_och_anders_lassar&videoid=2085559&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se
Varma kramar till er alla där ute i cyberrymden!
/Isis
turtagning
Den vilda bebisresan ja. Det finns något tudelat i titeln, med syftning dels på hur vild och galen den här resan vi gör faktiskt är, men också på böckerna om Mamman och den vilda bebin. Fantastiska barnböcker om en ensamstående mamma som gör sitt bästa för att ta hand om sin vilda och tokroliga unge.
Vi sitter på två olika ställen, jag och Isis, rent geografiskt. Så vi har båda inloggning till bloggen och kommer båda att skriva inlägg. Arbetsmarknaden och studievalen gjorde att det blev så, förhoppningsvis med slutdatum 2012-06-30 när mitt nuvarande vikariat tar slut. Vi är på olika ställen på bebisresan också. Isis kämpar och tar kontakter, jag har resignerat en smula och gråter för inget alls. Alla dessa bebisprogram som går på TV just nu, jag vet att de fyller ett syfte, men för mig ger de bara längtansångest. Det blir en knut i magen så fort en trailer till någon av dem kommer på och jag måste genast byta kanal. Jag tror att vi turas om att vara starka, turas om att hjälpa varandra framåt. För ett och ett halvt år sen var det jag som letade information, läste allt jag kom över, jämförde, pratade med och tog kontakter. Nu är det min Isis som peppar mig, som inspirerar och lyfter mig. Turtagning.
Isis och Embla. Ursprungsgestalter ur två olika mytologier, egyptisk och nordisk. Urmödrar på något vis. Vi tyckte det var passande namn. Starka, självständiga, egensinniga kvinnor genom tiderna är en bra bas att stå på när vi försöker bygga något nytt, något eget.
Vi sitter på två olika ställen, jag och Isis, rent geografiskt. Så vi har båda inloggning till bloggen och kommer båda att skriva inlägg. Arbetsmarknaden och studievalen gjorde att det blev så, förhoppningsvis med slutdatum 2012-06-30 när mitt nuvarande vikariat tar slut. Vi är på olika ställen på bebisresan också. Isis kämpar och tar kontakter, jag har resignerat en smula och gråter för inget alls. Alla dessa bebisprogram som går på TV just nu, jag vet att de fyller ett syfte, men för mig ger de bara längtansångest. Det blir en knut i magen så fort en trailer till någon av dem kommer på och jag måste genast byta kanal. Jag tror att vi turas om att vara starka, turas om att hjälpa varandra framåt. För ett och ett halvt år sen var det jag som letade information, läste allt jag kom över, jämförde, pratade med och tog kontakter. Nu är det min Isis som peppar mig, som inspirerar och lyfter mig. Turtagning.
Isis och Embla. Ursprungsgestalter ur två olika mytologier, egyptisk och nordisk. Urmödrar på något vis. Vi tyckte det var passande namn. Starka, självständiga, egensinniga kvinnor genom tiderna är en bra bas att stå på när vi försöker bygga något nytt, något eget.
lördag 22 oktober 2011
Första inlägget!
Hej!
Vi är två bruttor som har påbörjat på vår resa till barn. Det här är bloggen om vår resa, vår väg, vår kamp!
Vi bloggar anonymt och signerar med Embla och Isis!
Här är första inlägget, utan något längre innehåll! Närmare presentationer följer framöver! :)
Vi är två bruttor som har påbörjat på vår resa till barn. Det här är bloggen om vår resa, vår väg, vår kamp!
Vi bloggar anonymt och signerar med Embla och Isis!
Här är första inlägget, utan något längre innehåll! Närmare presentationer följer framöver! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)