Det finns så många fallgropar på den här resan. Så många sätt att missförstå, att misstolka. Det behövs så mycket bekräftelse och när den ena inte orkar måste den andra bära dubbelt. Det är lätt att man inte räcker till, inte når fram och så bara knasar allt ihop sig.
Jag har pendlat i hopp så många gånger under de år vi har pratat om att få barn med varandra och nu när vi har hittat en donator som det lutar åt att vi faktiskt ska prova med så vet jag inte om jag vågar längre. Vågar hoppas alltså. De donatorer vi har haft kontakt med tidigare har också känts bra, men har backat ur, försvunnit och med dem hoppet som jag byggt upp. Så nu står vi här igen, på gränsen till att faktiskt kunna försöka och jag tappar mitt hopp. Jag behöver så mycket bekräftelse, så mycket trygghet och lugn från min respektive, för att jag själv inte har det i mig just nu. När det då är dålig tajming och annat stort händer i livet så går det inte att få ihop alla delarna. Livspussel, kallas det visst. Men jag kan inte alltid vara stark och orka, vissa kvällar går det inte att göra annat än att gråta.
Undrar om det är så här i andra par också? Att känslorna liksom bubblar över vid det mest sämsta tänkbara tillfälle, och inte går att hantera alls. Pratade med en god vän om det där med hopp, och hon sa nåt bra. Ingen har ju förvarnat oss om hur stort och brinnande det här med barnlängtan blir, utan vi får lära oss om vikten av att undvika graviditet och barnafödande. Att vi måste studera, arbeta och ha stabila liv innan vi börjar överväga barn. Så när man väl har det där andra kommer barnlängtan som en total överraskning, och det går inte alltid att hantera.
Jag längtar efter att få hem min fru igen, jag längtar efter senare i veckan när vi ska försöka få träffa vår donator. Jag längtar, och jag är livrädd för att jag gör det och därmed kanske har börjat hoppas. En dag i taget, helt enkelt. Nåt annat sätt känner jag inte till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar