Resan hittills...

Vilket fint inlägg min kära fru Embla hade skrivit!

Jag tänkte berätta lite om resan hur den har varit hittills. Vi började för över ett och ett halvt år sedan. I april-maj 2010 skickade vi tillsammans in en ansökan till Västerbottens läns landsting, pirrade och var glada över att vi skulle få ställa oss i den långa kön för insemination på Norrlands universitetssjukhus.

Så ringde de upp oss när vi var på vår första semester tillsammans. Summan av det samtalet var "Du väger för mycket".
Min vikt är en hel historia i sig. Vi kan ta den en annan gång. Jag är 163 cm lång och väger idag ungefär 87 kg. En gång i tiden har jag vägt 104 kg. Det har varit en resa i sig, jag har kämpat mycket och mår idag väldigt bra och är väldigt nöjd med min vikt, men mitt BMI uppfyller fortfarande inte kraven som ett flertal landsting i Sverige har för lesbiska och insemination, då många kräver att det ska ligga under 30.

Så visst gav vi upp ett tag. Jag kan faktiskt inte riktigt minnas hur våra planer såg ut, vad vi gjorde. Jag tror det kom sig på is ett tag. Tills ungefär ett år senare. Vi började leta privata donatorer, fick tag i en som verkade så himla bra, men så fick han i sin tur förhinder vi inte behöver nämna här. Jag själv var ganska passiv under den tiden, jag tror det var väldigt jobbigt av någon anledning, kan inte riktigt komma ihåg varför...

Det visar sig att med det mesta som rör barn och samkönade par så krävs det att man är gift. Om jag blir gravid med en privat donator behöver jag och Embla vara gifta för att hon ska kunna få adoptera och också bli vårdnadshavare. True story. Så därför bestämde vi att vi skulle gifta oss den här sommaren och inte nästa, för vi ville så gärna ha barn.

Och Danmark-historien började. Ännu en gång började jag försöka mig på att bråka med landstinget. Jag skriver bråka, för det är så jag upplever det, som en kamp för mina rättigheter. Jag är diagnostiserad med PCOS, vilket är en av de orsaker till att jag har varit överviktig i hela mitt liv. Första gången jag fick diagnosen var jag 14 tror jag, och då fick jag hormontabletter för att få regelbunden menstruation. De här tabletterna gjorde mig... jag skulle nog säga att de gav mig ganska rejäla humörsvängningar, och det behöver ju en tonåring, eller hur? Så jag lade av med dem ganska fort.

Åren gick, jag mådde ganska dåligt, ganska ofta, vi ska inte ens gå in på hur min gymnasietid var. I Umeå var jag i kontakt med ungdomshälsan som i sin tur ordnade andra hormoner till mig. De fungerade en aning bättre, men var inte heller speciellt bra, jag blev irriterad och svängig i humöret av dem också.

Så 2009 fick jag äntligen en remiss till kvinnokliniken. Efter ytterligare en gynekologundersökning fick jag diagnosen en gång till, den här gången med erbjudande om Metformin, en medicin som kan hjälpa vid viktprogram på grund av PCOS. Läkaren skrev även ut samma hormoner som jag tagit senast, men med någon form av mild antidepressiv som man tydligen skriver ut till kvinnor med PMS-problem. Jag provade dock aldrig dessa, så om de var något att ha vet jag inte.

Metforminen hjälpte mig, tillsammans med en LCHF-kost, att ta mig till en vikt jag har idag. Mensen kom mer regelbundet, men fortfarande inte som en klocka.

Vi provade som sagt Danmark och Storkkliniken. Här fick jag kämpa igen, för att genom kvinnokliniken få ta de blodprover som man måste ha tagit för att få komma och inseminera sig. Jag är uppriktigt förvånad över hur svårt det var att ordna, och eftersom det var sommar och under semesterperioden, så jag fick träffa en annan läkare. Hon surrade massor om fertilitetsutredning och att vända mig till Skellefteå, men hon verkade inte förstå när jag försökte förklara för henne att jag inte ens får en utredning eftersom jag inte uppfyller deras BMI-krav. Hon passade även på att nämna för mig att jag behövde gå ned mer i vikt (well DUUUH, för den hade jag ALDRIG hört förut!)

Anyway. Blodproverna blev tagna till sist. Vi for till Danmark i juli 2011. Det var en spännande och lite magisk upplevelse, även om det tyvärr inte tog den gången. Att få vara där tillsammans med min fru och att hon fick trycka på sprutan som skickade in spermierna, väldigt häftigt.

Efter det blev det bröllop. Embla hade fått jobb på annan ort och flyttade mer eller mindre dagen efter. Plötsligt ringer de någon vecka efteråt från min drömutbildning och erbjuder mig en reservplats. Lång historia kort, vi är tillsammans, fast på olika håll.

Den här veckan tog jag kontakt med landstinget i Östergötland. Det är spännande hur mina taggar redan är utåt, att jag redan förväntar mig att få höra "Du väger för mycket" ännu en gång och att jag får återkomma när jag väger nog lite. Men, hittills, har de varit trevliga. De har pratat med mig, sagt att de ska prata med varandra och sedan ringa mig och jag blir faktiskt, som lovat, uppringd samma dag!

Nästa löfte är nu att de ska höra av sig den här kommande veckan. Jag håller tummarna för ett positivt besked, vad de än säger. Jag har bett om en fertilitetsutreding först och främst, men vi pratade även om insemination hos landstinget. Ryktena säger dock att kön här nere är hysteriskt lång, vi får väl se...

Om inte annat vill jag ha hormoner för att få ordentlig ägglossning. Som det är just nu kan vi bara chansa, läsa av kroppen och ta temperaturen, ungefär. Ägglossningsstickor visar tyvärr ingenting för mig!

Oj, det här blev ett långt inlägg! Jag avslutar med en länk till ett klipp ifrån Nyhetsmorgon, om en kvinna med trillingar, som även hon har PCO! (vet inte hur man gör fina videolänkar ännu, får se om jag listar ut det!)

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=kristin_kaspersen_traffar_trillingforaldrarna_suzanne_och_anders_lassar&videoid=2085559&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Varma kramar till er alla där ute i cyberrymden!
/Isis