Att ta emot och dela med sig

Det har varit ett långt uppehåll från bloggen nu, antagligen av flera orsaker. För min egen del så har jag svårt att dela med mig av mig själv, det är något som jag och Isis pratar om med jämna mellanrum. Jag har svårt att dela min tankar, känslor, upplevelser och funderingar. Åtminstone när de inträffar. Det är som att jag behöver mala dem för mig själv ett tag, titta på dem, hantera dem och sedan, kanske, kan jag föra dem vidare. Det här gör ibland att Isis blir småtokig på mig, med all rätt. Jag kan ha svårt att berätta om saker jag varit med om, som gör att jag är som jag är idag, och jag kan ha svårt att säga ifrån när jag mår dåligt. Jag försöker bättra mig på det här, försöker bli mer uppmärksam på mig själv och släppa in åtminstone min fru, så hon får dela mina upplevelser med mig. Jag får ju dela hennes.

Idag har jag funderat mycket över det här med att ta emot. Jag chattade en kort stund med en gammal god vän. Vi har känt varandra i kanske 10-12 år och umgicks väldigt intensivt i tonåren. Det var en vänskap som bitvis var krävande, men aldrig svår. Jag har aldrig ångrat den och jag bär fortfarande med mig den vännen nära hjärtat, även om vi inte har så mycket kontakt. Hon skrev till mig idag för att berätta för mig att jag är fantastisk. Jag reagerade genast med att försöka vända samtalet tillbaka till henne med frågor som "hur kommer det sig att du funderade över just det här?" och liknande. Nu känner hon ju mig ganska väl, och kan mina trixs, så hon lät mig inte riktigt komma undan. Min vän har en bokstavsdiagnos som hon fick i vuxen ålder. Att hon fick den tror jag har förändrat mycket för henne, hon kunde acceptera sig själv på ett annat sätt och även att hon har ett behov av medicinering. Hon är nu betydligt lyckligare, mer harmonisk och kan lägga sin energi och glädje på sådant som hon själv väljer, istället för att alltid haka upp sig på sådant som är mindre bra. Hon ville prata med mig idag om hur det är att leva med en person som har en sådan bokstavsdiagnos, utifrån att jag har henne och andra personer nära mig som har den. Hennes uttalande om att jag var/är fantastisk är att jag älskar dessa människor villkorslöst. För mig är kärlek inget som är svårt. Jag älskar mina vänner och jag älskar min fru. Det är något som uppfyller mig och lyfter mig igenom det som är svårt. Hon vet detta. Nu ville hon försäkra sig om att jag visste att, åtminstone hon, ser vad jag gör och har gjort för dem jag älskar. Hon ville ge tillbaka, men jag har så enormt svårt att ta emot det.

Jag skriver om detta i lite självterapeutiskt syfte, för att börja lära mig att ta emot och även dela med mig. Att bli kallad fantastisk, otrolig, underbar och oerhörd är väldigt stort. Isis är väldigt noga med att berätta sådant för mig, men jag tror att det är lätt för mig att bara stuva undan det nånstans utan att verkligen ta till mig det. Självkänsla, självförtroende, arv, miljö, upplevelser, tidigare relationer, oavsett anledningarna så är det svårt för mig. Jag vill lära mig bli bättre på det, jag tror på utveckling och på att ta till sig nya erfarenheter. Och det här personlighetsdraget hos mig själv är verkligen inget jag vill råka föra vidare till våra framtida barn. Så nu skriver jag det rakt ut.

Jag har en fru som älskar mig för att jag är den jag är.

Jag har en gammal god vän som kallar mig för fantastisk, otrolig, underbar och oerhörd.

Min vän delade även med sig av en låt som hon förknippar hårt med mig. Jag hade aldrig hört den förut, men den satte sig hos mig, nästlade sig in och det slutade med att jag satt och smågrät på jobbet. Låten heter 'Inte vackrast i världen' och är gjord av Emil Jensen. Leta reda på den om du vill, det är valfritt. Den är värd att lyssna på.

Kanske att det här blir ett startskott för ett lite mer aktivt bloggande, kanske att jag måste backa igen, överväga, fundera och resonera med mig själv. Men oavsett så är det ett steg på vägen mot att lättare kunna ta emot och dela med mig.

//Embla