Frustration och att ta sig vidare

Hinder. Hinder. Hinder. Ständigt, omständigt, hela tiden dessa hinder som står där så höga att man är på väg att ge upp. Jag är arg, fortfarande, trots att det nu har gått två dagar.

Jag vågade ställa mig på vågen igen, funderade, och hade gått upp ca 2 kg. 2 kg och inte några ändrade vanor, hmmm, jag undrar vad det kan bero på? Jaaa, vad har ändrats i mitt liv som kan ha med min vikt att göra?

Så jag hör av mig till kvinnokliniken via det här (jävla) systemet MinaVårdkontakter, där jag skriver om min minskade Metformindos och att jag har gått upp i vikt, att jag undrar om jag kan få tillbaka min tidigare dos.

Svar ett var "Vi har läst ditt meddelande."
Svart två var "Vi har läst ditt meddelande och din läkare hör av sig till dig via brev."

Brev, tänker jag, och tänker att jag kommer få en kallelse. Jag föreslog redan vid första meddelandet att de kunde ringa upp mig, hur svårt skall det vara?

Så, i tisdags, då kommer brevet. Jag tänker inte citera ordagrant, men det står ungefär "Din dos metformin är den som är normal vid PCO och om du har problem med din vikt så kontakta din vårdcentral."

JAHA. Har ni ens läst vad jag skrivit? Om vanor, att jag inte ändrat dem, att det enda som har hänt är att jag fått minskat medicindos? Jag är ingen läkare, men det känns lite "HALLO CAPTAIN OBVIOUS!" för mig.

Nu har vi väldigt många vänner i olika varianter och upplagor. En av dessa tyckte patientnämnden. En annan (som är sjuksköterska) tyckte jag skulle ta min tidigare dos, för att de inte kan neka mig min medicin, eller nåt sånt.

Mitt första steg på väg över det här hysteriska hindret tog jag idag genom att ringa min tidigare kvinnoklinik för att få prata med min tidigare läkare. Hon hade ingen ledig telefontid, så jag är uppsatt på någon form av to-do-list eller nåt, så hon ringer mig när hon har tid över, whenever that is.

Så jo, vi är lite arga, på varsitt hörn av Sverige. Jag tänker inte ge upp i alla fall, inte ännu.

/Isis