(( Okej, nu postar jag det här inlägget ändå. Jag skrev det nämligen igår, men postade det aldrig för jag tror att jag glömde bort det helt enkelt. Nu sitter jag här med mensvärken från helvetet och ska snart iväg och försöka orka jobba med det (liiite ynklig), så allting som står här nedan skrev jag alltså igår och inte idag! ))
Jag tycker egentligen inte att det nya utseendet på blogger är helt användarvänligt, å andra sidan så är jag nog en aning skadad av min utbildning redan, även om jag inte direkt har lärt mig något om hur man bygger databaser, användarsystem och liknande. Jag kommer ju mer ha att göra med själva utseendet och designen på det hela, inte programmeringen. Anyway, det var en stor sidonotering omkring allting annat.
Det är ett år sedan vi åkte till Danmark. Ganska exakt råkar jag veta, eftersom nyheterna om Utöja (hittar inte norska bokstaven på tangentbordet) nådde oss när vi kommit hem med tåget, det hände samtidigt som vi var på väg upp norrut igen. En dag som varit glädjande för oss blev en sorg för många andra.
Jag har svårt att greppa om livet just nu. Jag pendlar mellan motivation och frustration något så fruktansvärt. Jag är en sådan person, att jag är noll, eller så är jag hundra. Jag är väldigt medveten om detta och har många gånger försökt jobba med det, att hitta gråzonerna, och det är verkligen lättare sagt än gjort. Jag går dock i väntans tider på en ADHD-utredning nu, fick en första kallelse som jag ville boka om, men de har ännu inte hört av sig om någon ny tid, bara bekräftat att tiden är avbokad. Börjar bli lite orolig, väntan är inte min grej, men jag måste försöka lita på systemet.
Hormonerna pendlar med mig. Min mens borde ha dykt upp i dagarna, om den ska följa det någorlunda "normala" för min kropp, men jag har bara hysteriskt många känningar omkring det hela - ont i brösten, spontana hugg i äggstockar/livmoder, trötthet, osv, men hittills har ingenting hänt. Embla har en teori om att min kropp tror att den har haft mens eller har mens nu. Jag har börjat fundera på att ringa KK igen av anledningen av oregelbunden mens istället för det jag skulle göra, höra av mig när jag gått ner de kilon som krävs.
En person som vi båda känner ringde oss igår med beskedet om att denne skall bli förälder. Klart vi är jätteglad för hens skull, men det är i samma stund otroligt jobbigt. Vi pratar nästan dagligen om barn, drömmer om gravidmage, om kläder, barnvagnar, lekplatser och vattenrutschkanor. Att hen i all välmening sade att det enda som gör henom ledsen är just att det är före mig, att hen räknat med att jag skulle vara förälder först. Hen säger det med all kärlek, men visst gör det lite ont i samma stund. Ja, så kanske det skulle ha varit.
Det är så mycket jag kan undra över, när det är meningen och inte. Är det för tidigt, eller kanske jättedags? Vi vill ju åka till Danmark igen, men jag står ändå och stampar, det går ju inte att åka om jag inte har någon som helst kontroll över min ägglossning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar