Idag kan jag inte låta bli att vara hysteriskt längtande och i samma stund väldigt ledsen. Jag, vi, trodde att vi skulle vara föräldrar nu, eller på väg att bli. Istället kommer jag på mig själv med att tänka tankar om mat, mat och åter mat. Med det menar jag pendlingen mellan att vara vilja sluta med mat helt, eller äta som tröst. Jag har övervägt att börjar räkna kalorier, men jag är också orolig för att det skall gå överstyr för mig om jag gör det, att jag antingen släpper det av frustration, eller gör det så noggrant att det blir maniskt.

Noll till hundra, var det. Jag har äntligen fått en ny tid för första träffen med psykologen inför utredningen - nästa vecka, hurra!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen. Finns det något som kan stilla en längtan? Jag tror det känns bättre när jag får skriva av mig. Egentligen vill jag få prata med någon, alltså, en vän eller så, surra om det där med familj och önskan och längtan... men de få jag brukar ringa svarar ytterst sällan, provade en av dem förut idag utan framgång... eh... inte för att jag menar att klaga, verkligen inte!

Nej, en kopp te i värmen blir nog bra nu tänkte jag! Tjing!

/Isis